Monday, 14 April 2014

Så Går en Dag från Vårt Liv och Kommer Aldrig Åter av Jonas Gardell (4/5)

Publiceringsdatum: 1998
Antal sidor: 170

Baksidan säger:
Sverige inför tusenårsskiftet. Vad gör vi? Vilka är vi? Hur ser våra liv ut? Denna vecka gäller gula rabattkuponger, nästa vecka blå. Livet går ut på att leta så långt bak i mjölkdisken som möjligt för att hitta en förpackning med en dag bättre bästföredatum, och då har man överlistat den lokala Ica-handlaren.

Skriven med lika delar humor och förtvivlan, och med ett absolut gehör för samtidens alla detaljer är detta berättelsen om en handfull människor, deras drömmar, tillkortakommanden och längtan i det lilla landet långt upp i norr under stjärnorna.

Jag säger: Ångestframkallande till tusen, men ack så sann.

Här får vi träffa Pia som är över 30, ensam, arbetslös och bitter över allt i sitt. Hennes syster Anna är gift med Håkan och har två söner, och trots att ingen av dem är lycklig med tillvaron så vågar de inte lämna varandra. Håkans far Henning bor ensam ute i skogen och spenderar sin tid med att skriva insändare och undvika människor. Medan Pia och Annas mamma försöker och försöker men lyckas aldrig nå fram. Alla är de olyckliga, men ingen gör någonting åt saken.

Detta är en bild av mina värsta mardrömmar.

Gardell beskriver avskalat denna längtan efter något mer; något till synes ouppnåeligt och något som man kanske inte förtjänar. Och det är där skon klämmer på alla karaktärerna; de tycker inte att de förtjänar mer än de har. Detta är livet de valt och nu måste de leva ut det till slutet. Alla utom Pia, som trots att hon förstår att det är hennes val som lett henne dit hon hamnat aktivt letar efter någon att skaffa barn med – aktivt försöker ändra sin situation. Iof gör även Anna och Håkan några tafatta försök till förändring, men i slutändan så vet de att det hela är symboliskt.

Och det är just det som är så sorgligt.

Hur många där ute lever liv de inte vill men inte vågar ändra?
4/5 för en tacksam inblick i Svenssonlivet i slutet på förra seklet.

No comments:

Post a Comment