Monday, 5 August 2013

Rosine av Stig Claesson (3.5/5)

Publiceringsdatum: 1991
Antal sidor: 189

Baksidan säger:
"Han heter Torvald och han är skandinav. Möjligt är att han är en bonnjävel men just nu utlänning i Paris. Han äger det värdefullaste man kan äga. Sin ungdom och sitt självförtroende
(...) Vägen till världsberömmelse ligger öppen, möjligen kunde han vara lite säkrare på åt vilket håll han ska gå. Det är naturligtvis hans dilemma eftersom han inte vet var i Paris han befinner sig. Han är bakfull (...) Igår förlorade han den han älskade. Han reste, med nån naturligtvis, det finns alltid nån annan."


Så presenterar Stig Claesson huvudpersonen i sin nya roman. Torvald har av en slump blivit ägare till en skrivmaskin, och nu uppmanas han av Rosine att skriva Den stora amerikanska novellen. Men hinder ställer sig i vägen. Det är under det kalla krigets femtiotal och bland Torvalds bemärkta konstnärsvänner döljer sig element han måste gå undan för. Också kärleken för på irrvägar. Men Musan leder Torvald i sitt starka, osynliga band.

Jag säger: En väninna har tjatat ganska länge på att jag ska läsa hennes favoritbok Rosine, och nu när jag äntligen gjort det så undrar jag, som ganska ofta, varför det tog mig så lång tid.
Romanen börjar med att Torvald vaknar upp i ett rum han inte känner igen. När han klätt på sig och tagit sig ut träffar han på en man som påstår att han blev ditkörd av ett gäng amerikaner kvällen innan, och att Rosine betalt för rummet för en månad eftersom Torvald ska skriva. Problemet är att Torvald inte minns någonting från kvällen innan, och allra minst Rosine. Vi följer sedan hans vandring, och drickande, genom Paris på jakt efter Rosine.

Jag har läst en bok av Claesson innan (Sov du så diskar jag) och jag kände igen den sparsmakade prosan som jag tyckte fungerade perfekt i Sov du... men som kändes lite tunn i Rosine. Istället för att göra Paris till en slags biroll i berättelsen fungerade staden enbart som en bakgrund karaktärerna rörde sig i; den sprakade aldrig till liv och förblev enbart namn på gator och barer. Tyvärr fick jag även samma känsla av de flesta av karaktärerna; schabloner som rörde sig runt, runt och trots att de säkert älskade det liv de levde så fick jag aldrig känslan av att de utvecklades. Jobba några månader och återkom till Paris för att dricka och ligga.
Inte för att det är något fel med den, men jag ville ha mer – veta mer.

Det jag verkligen gillade var humorn och förolämpningarna som riktades mot kvinnan som ägde rummet Rosine hyrde åt Torvald. Visst var de gamla gubbarnautformade efter stereotyper, men det var inte mindre roligt för det. Allt drickande och pratande och förolämpande påminde mycket om rysk litteratur.
3.5/5 då jag gillade mer de känslor som romanen framkallade än romanen i sig.

No comments:

Post a Comment