Thursday, 18 July 2013

Duck City av Lena Andersson (3.5/5)

Publiceringsdatum: 2006
Antal sidor: 224

Baksidan säger:
Duck city är belägrat av fetma. Regeringen bekämpar "den vita valen" med hjälp av kontroll och stränga bantningskliniker. Men suget efter fett, socker och salt är lönsamt, och magnaten John von Anderson djupfriterar glatt vidare i skydd av sin vänskap med DC:s president.

Kalle A, som själv väger över 200 kg, arbetar i en av matfabrikerna och är dessutom farbror von Anderssons levnadstecknare. Som sådan kommer han i kontakt både med John älskarinna Kajsa och dissidenten och litteraturprofessorn Harold Bell – två själar som också tyngs av den stora vita valen. De är alla tre problembarn i Operation Ahabs allseende ögon, och frågan är om de alls får plats i den hårdbantande presidentens lätta, nya värld.

Lena Anderssons Duck city är en stad som är på bristningsgränsen både fysiskt och psykiskt, en stad som är både obehagligt bekant och bedrägligt främmande.

Jag säger: Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Duck City. Som satir fungerar den kanske sådär, men som litterärt verk i helhet är det lite mindre övertygande.

Innan jag säger något annat så måste jag bara påpeka hur härligt (om det är rätt ord) det var att Andersson tagit med en av mina favoritdikter Dödsfuga av Paul Celan. Jag hade velat ha lite mer av det, men eftersom Kalle inte förstod blev det inte så – fast det är ju däri härligheten ligger. Jämförelsen – hur förskräcklig den än må vara – gav historien ett djup som jag inte riktigt förväntade mig.

Jag läste någonstans att den här skulle vara rolig, men jag skrattade inte en enda gång. Ofta tycker jag att det absurda är komiskt, men i detta fall kändes det mer obehagligt; inte för att vi är på väg redan är i ett slags Duck City utan för att satiren inte riktigt fungerade som den skulle – just för att vi redan lever i ett Duck City.

Det fanns inte stort nog utrymmer för att budskapet skulle nå ända fram.
Visst finns det likheter mellan Duck City och Candide av Voltaire (som också nämns i boken), men där Voltaire har använt satir i förening med tokeri på hög nivå, känns det som att Andersson skulle tjänat på att ha lagt till mer utsvävningar.

Det kändes tamt.
Även karaktärerna gjorde lite för att lyfta verket, trots att både Johan von Andersson och Harold Bell skapade en bra dynamik. Tyvärr kändes både Kalle och Kajsa som schabloner och de tre brorsönerna ute i krig och mordmysteriet kunde jag ha klarat mig utan.

3.5/5 då boken var värd att läsa och tar upp ett intressant och aktuellt ämne, men det hade kunnat vara bättre.

No comments:

Post a Comment