Wednesday, 5 December 2012

Kalla Det Vad Fan Du Vill av Marjaneh Bakhtiari (2.5/5)

Baksidan säger: När Panthea Rastegar och Amir Irandoust lämnar Iran för att flytta till Sverige med sina två barn har de höga förväntningar. Men de inser snart att de ju inte är utvandrare, som de trott, utan invandrare – och det är något helt annat. Nu börjar deras jakt på Sverige och försöker att förstå svenskarna och deras beteende.

Deras dotter Bahar vill å sin sida helst slippa fundera på sådant som etniskt tillhörighet och integration. Men pojkvännens mamma, som är besatt av att berikas av det mångkulturella, och hans farfar en patriotisk skåning, gör det inte lätt för henne.

Jag säger: Usch vad den här var full med fördomar och trams. Jag var tvungen att läsa den här till min kurs och hade annars aldrig gett den en andra blick då jag av titeln direkt förstår vad det kommer att handla om. Allting i den känns så stereotypiskt och tråkigt; en förälder som gör allt för att integrera sig, men inte lyckas; en annan förälder som vill att barnen ska vara stolta över deras härkomst; ett barn som bara vill leva som svenskt och gör allt för att provocera; och ett barn som bara flyter med.

Jag har sett det innan och Bakhtiari tillför ingenting nytt.

Det är väldigt mycket talspråk, någonting som jag inte tycker om, och jag förstår varför Bakhtiari valt att använda sig av det då det visar skillnaderna mellan när barnen pratar med sina vänner och när de pratar med sina föräldrar. Handlingen utspelar sig i Malmö så det är skånska vi har att göra med. Sedan finns en jamaikan med, Moses, vars dialog är skriven på engelska med jamaikansk brytning – detta innebar inte så stora problem för mig själv, men jag tänker på de som inte är vana vid den dialekten kan ha problem att förstå.

Annars så händer allt som brukar hända i de här böckerna och jag fortsatte att läsa för att jag var tvungen.

En sak som var positiv var när Bakhtiari tog upp de problem som kan uppstå när en person med invandrarbakgrund inte kan uttala ord korrekt. Det var lite roligt, så där i förbifarten.

Tydligen så finns det en fortsättning som jag inte tänker röra (om jag inte blir tvingad, d.v.s.).

No comments:

Post a Comment