Sunday, 23 December 2012

Fosterland av Dilsa Demirbag-Sten (3/5)

Baksidan säger: En sexårig flicka och hennes familj lämnar nomadstammen i turkiska Kurdistan för 70-talets svenska folkhem och en ljusare framtid. För barnen går det bra, de ser ingen konflikt mellan det gamla och det nya. Men föräldrarna har det inte lika enkelt. De hade offrat allt för att ge sina barn en bättre framtid men känner i stället att de förlorar dem. Mamman försöker förgäves ta kontroll över barnen och pappans aggressivitet tar sig alltmer våldsamma uttryck. Till slut är skilsmässan ett faktum.

En fristående fortsättning på den hyllade debuten Stamtavlor. Det här är sagan om en flicka som gör motstånd mot det som anses självklart, om syskonkärlek och om en mamma som mot sin vilja tvingas bryta med allt det gamla.


Jag säger: Jag var tvungen att läsa den här för min kurs och hade annars aldrig plockat upp den, men jag är ganska glad över tvånget. Det är en väldigt intressant – och intensiv – berättelse, och jag kan inte annat än att se på Dilsa som en överlevare. Inte bara för att hon överlevde barn och tonåren, men också våldet i hemmet, problemen utanför det, och allt som förknippas med hennes bakgrund. Hon vågar gå sin egen väg och trotsar sina föräldrar gång på gång, något som inte är accepterat i hennes kultur, och slutligen så hamnar hon där hon vill vara.

Och hennes mamma står vid hennes sida genom det hela; kanske inte med glädje, men hon står kvar.

Det här är en berättelse som skulle tjäna på att bli till film då Dilsa skriver väldigt visuellt. Jag ser händelserna tydligt framför mig, och ofta är det väldigt nostalgiskt, som när hon pratar om vad barnen har för sig och vilken musik de lyssnar på. Men trots att det är en fin berättelse så känns den även väldigt ensidig; Dilsa tycker inte om sin far och hans familj och pratar nästan enbart negativt om dem. Visst är det förståeligt, men till slut kändes det som att hon ville avsky för avskyns skull. Även inslaget med frieriet kändes krystat och även då det bara var en kort tid i hennes liv, så hade det tjänat på att antingen fyllas ut lite eller tunnas ner.

3/5 får boken och jag tror inte att jag kommer att läsa Stamtavlor – det räcker gott så här.

No comments:

Post a Comment