Tuesday, 3 July 2012

Om att Gråta Sig till Sömns och Annat Trams av Roza Takiporian (1.5/5)

Baksidan säger: En samling noveller som innehåller vemod och sorg, men också hopp och mänsklig värme; berättelser som bildar broar mellan människors världar.

Vi får här träffa den 91-årige mannen som minns dagen hans hjärta brast i ungdomens Iran. Den cancersjuka flickan och hennes avskedsbrev till sin älskade. Och så hon som till slut fick lära sig vad det innebär att gråta sig till sömns. Och hur kan världens vackraste ögon förvandlas till två tomma hål helt utan värme.


Roza Takiporians debutbok är en upplyftande hyllning till livet som fyller läsaren med glädje, sitt allvar till trots.

Jag säger: Den här novellsamlingen var verkligen inte för mig, mest för att inte någon av berättelserna kändes genuin, utan mer som att det var Takiporian som återberättade andra människors livshistorier. De var alla skrivna med samma ”röst” som för mig aldrig gav något liv till orden, utan de förblev bara text på papper.

Efter ett tag insåg jag att jag läste bara för att läsa – helt utan intresse.

Det var så krystat alltihop; två förälskade som inte kan vara tillsammans pga religion; en tjej som mister sin kärlek, tittar på Dagboken och gråter sig till sömns; och tjejen som gör abort och ångrar sig på en gång, osv... alla noveller i den här samlingen var saker jag har sett och hört förut utan att tillföra något nytt.

Som sagt, det här var helt enkelt inte för mig.

No comments:

Post a Comment