Saturday, 25 February 2012

Kärleken av Theodor Kallifatides (3.5/5)

Baksidan säger: Laki saris är snart 40. Han är gift med Lena och tillsammans har de en fyraårig son. Men så möter Laki den betydligt yngre Li som han handlöst förälskar sig i. Förhållandet får dramatiska konsekvenser för Lakis liv. Han rannsakar sig själv och kärlekens alla aspekter; kärleken mellan man och kvinna, mellan föräldrar och barn och mellan vänner.

Kärleken som kom ut första gången 1978 har blivit en modern klassiker och är en av Kallifatides mest älskade böcker.

Jag säger: Jag hade lite svårt med den här boken; ibland var språket sparsmakat och vackert – nästan poetiskt – men ofta var det lite väl pretentiöst och klichéartat att det nästan gled in på Coelhos revir. Men om man bortser från de stunderna så var det en lite smått melankoliskt vacker berättelse som jag brukar älska.

Boken är upplagd som att Laki pratar/skriver till Li och berättar hur och varför det blev som det blev mellan dem, och mellan honom och Lena. Han är en otroligt svag och nästan ynklig människa, Laki, men det som gör honom sympatisk är att han själv är medveten om sina brister. Han ursäktar inte dem, eller sig själv; han bara berättar – nästan lite likgiltigt ibland som om den här mannen han blivit inte riktigt har med honom att göra; att det här livet inte riktigt tillhör honom.

Jag tycker om den vemodiga atmosfären, även om den ibland skiftar mot lite smått patetiska trakter. Jag känner hela tiden att jag vill att Laki ska göra något – vad som helst – och när han äntligen gör det så blir det lite pannkaka av det.

I min mening.

Kanske trodde jag att han skulle motbevisa mig och vända på allting; bevisa att alla de här känslorna som han påstod sig ha verkligen var hans och inte bara något han pratade om.
Men tji fick jag.
Det här är den förta boken jag läser av Kallifatides och om jag skulle snubbla över en till någon dag så kommer jag läsa den men jag kommer inte aktivt söka upp honom.

No comments:

Post a Comment