Monday, 23 January 2012

Den Vidunderliga Kärlekens Historia av Carl-Johan Vallgren (3/5)

Baksidan säger: Det är inte bara hans kärlek som är vidunderlig – utan också han själv, Hercule Barfuss. Alltsedan han föddes på ett glädjehus i Königsberg 1813 har han väckt människors fasa med sin vanställdhet. Han är också döv, och dvärg, men han har fått en sällsynt gåva – förmågan att läsa andras tankar. Det kommer att skänka honom ett våldsamt och märkligt öde, och farliga fiender…
Vi följer Hercule till kloster och dårhus, till Vatikanen och varietésällskap, Swedenborgianer och salonger, och får också en inblick i framväxten av de dövas språk. Men först och främst är romanen en förunderlig och gripande kärlekshistoria. Hercules Barfuss glömmer aldrig den flicka som föddes på bordellen samma natt som han, och samhörigheten med henne, Henriette Vogel, blir ledstjärnan för hela hans liv.
 
Jag säger: Jag förväntade mig så mycket mer av den här boken, och känner mig nästan lite besviken.

Stundtals var den väldigt spännande och jag drogs in i historien och kunde inte sluta läsa, men dessa ögonblick var korta och oftast var den faktiskt ganska tråkig och torr. Det var så mycket otroligt som hände Hercule hela tiden vilket gjorde att jag tappade intresset och läste tills slut bara för att se vad som skulle hända honom.

Jag tyckte för det mesta om Vallgrens språk, ibland var det nästan poetiskt, men ibland var det även torrt och överdrivet. Det var många element av boken som jag tyckte var onödiga, som t.ex. tidningsartiklarna och brevväxlingen mellan munkarna. Jag förstår varför de var med, men det kändes fånigt och lite överspelat.

Ingen av karaktärerna var egentligen riktigt utvecklad, knappt Hercule själv. Alla var som tvådimensionella marionetter som togs med i berättelsen när det var lägligt.

3/5 därför att det var en intressant historia och jag gillade Vallgrens språk, men inte mer än så då det hade kunnat varit så mycket bättre.

No comments:

Post a Comment