Sunday, 29 January 2012

Antiloper av Ester Roxberg (4.5/5)

Baksidan säger: Tänk att det är slut nu. Lidandet som vi har utstått i tolv år. Äntligen. Som vi har längtat, Astrid.
Det är ju nu livet börjar, det var så vi sa det. Jag borde boka en resa jorden runt. Backpacka. Jag skulle kunna göra precis vad som helst. Vi är fria nu.

Men när jag vaknade i morse stod allt bara still. Vad äter man till frukost som vuxen? Vad ska jag ta på mig? Ska man bara resa sig och börja gå?

Jag hittade lappen bakom elementet. Rullgardinstråden hade fastnat, och det var då jag såg den. En gul post-it. Du är min bästa vän står det, med din handstil. Jag har suttit med den i handen i fem timmar nu. Jag skulle kunna börja gråta nu, om det ändå betydde någonting.

Förstår du inte Astrid…

Du är mitt syre.

De har inte mycket gemensamt, Astrid och Ellen. Ändå blir de vänner, den första dagen på gymnasiet och för alltid. Föreställer de sig. Tills något händer. Något händer med Elles som gör att hon försvinner längre in i sig själv, bort från världen och bort från Astrid.

Jag säger: Det här var mitt andra försök att läsa boken. Första gången slutade jag efter första sidan; det hela kändes så krystat och töntigt. Men så fort jag hade kommit förbi det så blev det bättre.

Mycket bättre.

Jag gillade Astrid nästan direkt, och det var hög igenkänningsfaktor. Hon var en så trovärdig karaktär; egentligen var alla i boken trovärdiga, men det var någonting med Astrid som kändes riktigt äkta. Hennes frustration när hon inte kunde nå Ellen var påtaglig, och skulden när hon äntligen valde att tänka på sig själv och låta Ellen komma till henne när hon kände för det.

Aj, vad det gjorde ont i hjärtat.

Boken var snabbläst och, som sagt, så fort jag kom förbi första sidan så drogs jag in i deras värld och allting flöt på i en väldig fart. Jag gillar Roxbergs sätt att skriva; det var en blandning av Astrids funderingar, korta minnen, och brev som Ellen skrev till Astrid. Det är ett tungt och känsligt ämne som Roxberg tar upp, men jag tycker att hon gör det på ett naturligt och varsamt sätt, utan att vara nedlåtande eller fördummande.

Det var verklighetstroget och jag tror att det är just det som gör det till en sådan stark berättelse.

Jag ser framemot att läsa mer av Roxberg.

No comments:

Post a Comment