Friday, 11 November 2011

Pojkarna av Jessica Schiefauer (3.5/5)

Baksidan säger: En originell och magisk tonårsskildring.

Vi fyllde fjorton år den våren, Bella, Momo och jag.

Vi höll oss för oss själva.

Om vintereftermiddagarna var vi oftast i Momos rum, men under den varma delen av året satt vi i Bellas trädgård, eller inne i växthuset om det regnade.


Vi levde mitt i allt detta sprakande och det fick mig att glömma att jag var Kim, att jag hade en kropp som växte och sprängde. Växthuset var en frizon, ett rum att gå till där andra lagar gällde.

På dagarna utstår Kim tillsammans med sina tjejkompisar Bella och Momo killarnas kränkningar, men på nätterna dricker de av nektarn från en fantastisk blomma som förvandlar dem till pojkar.

Kim kan inte få nog av friheten i en annan kropp och blir som pojke också kär i Tony. Tillsammans upplever de både spänning och attraktion, men som tjej är inte Kim intressant för Tony.

Jag säger: Jag vet inte riktigt hur jag kan förmedla mina känslor om den här boken. Å ena sidan så tycke jag att den var otroligt fint skriven, men å andra sidan så var det vissa element av berättelsen som jag inte tyckte om –

som kändes nästan lite överdrivna.

Det första jag inte förstår är varför tjejerna låter killarna ta på dem. Visst, vi får höra att de är rädda och det är bättre att vara tyst, men det är ju övergrepp som pågår och det kändes obehagligt. Jag förstod inte heller hur dessa tre tjejer som var så starka ihop bara lät det ske, och det ringar lite falskt i mina öron.

Detsamma känner jag inför slutet; det hela var så forcerat. Allt gick så fort, och visst förstår jag att Schiefauer ville komma till slutet för att knyta samman alltihop på ett fint sätt, men jag köpte det inte alls.

Det som jag verkligen tyckte om var sättet som Schiefauer skriver på. De är många metaforer och liknelser och stundom känns det som ren poesi; atmosfären hon skapar är en balansgång mellan det hårda livet som flicka och det euforiska livet som pojke. Men ibland gick jag vilse i hennes språk och det kändes som att hon spenderat mer tid på det än att forma sina karaktärer. Jag fick aldrig lära känna Kim ordentligt nog att förstå hennes beslut och kunde därför inte riktigt sympatisera med henne.

Pojkarna är en vacker historia som sakta byggs upp mot ett mäktigt crescendo som sedan verkligen exploderar, men tyvärr så tycker jag inte att Schiefauer lyckades plocka upp alla bitar på ett tillräckligt tillfredsställande sätt.

No comments:

Post a Comment