Friday, 21 October 2011

Det är Bara Gudarna som är Nya av Johannes Anyuru (4/5)

Bokus säger: Johannes Anyurus debut är en flödande lyrisk diktsvit, där han använder Iliaden som ram och resonansbotten för sin skildring av storstadsförorten och det samtida Sverige. Som i ett enda, laddat andetag sträcker sig dikten från den första sidan till den sista. Det är starkt, vackert, angeläget, gör ont och glöder.

Jag säger: Det var länge sen jag läste en svensk bok – och ännu längre sen jag läste svenska dikter, och det känns väldigt sorgligt när det finns poeter som Anyuru. Det var någon på biblioteket som nämnde denna och det var nog mest pga titeln som jag plockade upp den, och glad är jag för det.

"Hjälten, dödsdömd och envis, förblir
densamme.

Det är bara gudarna
som är nya."
s. 31

Förortskille skriver dikter om förortsliv – det är något med det där som annars hade fått mig att rygga tillbaka; jag kommer inte från förorten så jag kan inte relatera, mina fördomar och erfarenheter säger mig att detta kommer att bli jobbigt. Och det var det. Fast inte på grund utav förorten, utan på grund av livet – det där hårda, sorgsna och kanske lite smått trasiga liv som Anyuru beskriver. Den sorts liv som jag gärna läser om så länge etiketten inte är ifylld.

"det som ges ett namn ges också
ljus och tyngd och möjlighet
att falla"
s. 47

Det är tydligt att Anyuru kan sitt språk och använder det med aktning. Det är många vackra meningar, men ibland dyker det upp en och annan svordom, lite slang, ett citat och en stänk engelska. Detta känns som en observation – men om jag blir medtagna på en resa genom den här s.k. förorten eller bara genom Anyuru är svårt att urskilja.  

"Himlen kommer förmodligen
stå på hela natten
utan någon kanal ordentligt inställd"
s. 38

Jag har inte läst Iliaden, så kanske var det referenser här i som jag missade, men jag tror inte att jag förlorade något på det – snarare att samlingen blir djupare när jag återkommer till den efter att jag läst Iliaden. För återkomma gör jag definitivt.

"när man skär i dikter blir de större,
när man skär i människor
krymper de."
s. 67

Det är bara synd att jag inte hittar den i någon handel (lånade den från biblioteket).

No comments:

Post a Comment