Sunday, 22 May 2011

Silverfisken av Sofia Rapp Johansson (4/5)


Insidan av omslaget säger: Fialiten har en kniv som hon gömmer uner badkaret. Ibland tar hon fram den för att lätta på trycket. Och när dagisfröknarna ställer jobbiga frågor berättar hon ingenting. Inte heller när läkarna på sjukhuset och soc-tanterna frågar. Inte om mamma, inte om pappa eller hans polare, ingenting om det som häner i rea-trean någonstans i en stad precis som alla andra i Sverige.

Jag säger: Jag hade ingen aning om vad den här boken handlade om och tog den egentligen bara för att jag skulle låna Tills Skulderbladen Blivit Vingar, också av Johansson. På baksidan står det:

Jag drömmer att jag är långt borta och att jag är frisk
pappa klär av mig pyjamasen
jag blir en silverfisk

Jag hoppades så innerligt att boken inte skulle handla om just det den handlade om – övergrepp på barn. Den är skriven som en poetisk monolog ur Fialitens perspektiv, och det gör så ont i hjärtat att läsa att jag inte kan beskriva det med ord. Det är mycket rim, mycket lek med ord, och mycket upprepningar som gör att det känns som att man är fast i den här lägenheten; i det här helvetet, och bara önskar sig så långt bort som det bara går,

men inte hittar någon väg ut.

Döden som inte låtsades se mig
väjde bara med avsmak i dörren
jag bad honom ta med mej
plåstra om mej
jag vände upp min nyputsade lekisrumpa
nymålade bäbisnaglar
nyrapad och nysköljd
dysmak
jag bad om pardon jag bad om nåd
men han skakade bara på sitt döda huvud
och lät mig fortsätta lida
- s. 58

Det mesta i Silverfisken är obehagligt att läsa. Johansson skriver på ett så otroligt avskalat och ärligt sätt att det känns som att man står framför ett gapande sår, och fast man känner för att vända sig om och låtsas som ingenting (som alla vuxna tycks göra), så är det man egentligen vill göra att plocka upp denna trasiga varelse och plåstra om henne.

På något konstigt sätt är jag glad att jag läste den här, fast ändå inte. Jag vet inte om jag någonsin skulle orka ta mig igenom den igen – en gång räcker nog gott och väl.

No comments:

Post a Comment