Monday, 4 April 2016

The Book of Dead Philosophers by Simon Critchley (3/5)

First published: 2008
Page count: 298
The back says: "To philosophize is to learn how to die." --Cicero; assassinated by order of Mark Antony 
"One who no longer is cannot suffer." - Lucretius; suicide, allegedly driven mad by a love potion 
"Life is solitary, poor, nasty, brutish, and short." - Hobbes; died in bed, age 91 
In this collection of brief lives (and deaths) of nearly two hundred of the world's greatest thinkers, noted philosopher Simon Critchley creates a register of mortality that is tragic, amusing, absurd, and exemplary. From the self-mocking haikus of Zen masters on their deathbeds to the last words of Christian saints and modern-day sages, this irresistible book contains much to inspire both amusement and reflection. 
Informed by Critchley's acute insight, scholarly intelligence, and sprightly wit, each entry tells its own tale, but collected together they add up to a profound and moving investigation of meaning and the possibility of happiness for us all.

I say: This is going to be a very short review, because there isn’t really that much to say. It does what it says on the tin;

provides short outlines of philosophers and their deaths.

I read few life stories and put it aside, and then picked it up again. More than anything it would be nice as a coffee table book to inspire conversation.

Friday, 18 March 2016

Inferno by August Strindberg (2/5)

First published: 1897
Page count: 240
The back says: Nothing because I downloaded the Swedish version.

However, Wiki says: The narrator (ostensibly Strindberg, although his narrative variably coheres with and diverges from historical truth), spends most of the novel in Paris, isolated from his wife (Frida Uhl), children, and friends. He associates with a circle of Parisian artists and writers (including Paul Gauguin and Edvard Munch), but often fears they are ridiculing and persecuting him. In his isolation, Strindberg successfully attempts alchemical experiments, and has his work published in prominent journals. He fears, however, that his secrets will be stolen, and his persecution mania worsens, believing that his enemies are attacking him with 'infernal machines.' He also dabbles in the occult, at one point casting a black magic spell on his own distanced daughter.

Throughout his studies and adventures, Strindberg believes himself guided by mysterious forces (attributing them sometimes to God, Fate, or vaguer origins). When returning to Austria to see his daughter, Strindberg is introduced to German mythology and the teachings of Swedenborg, which both influence his fatalistic beliefs and delusions. Through this newfound imagery, Strindberg sees his life as a living hell, hence the novel's title.


I say: I do not like Strindberg.

There is something about his dry language that puts me to sleep, and every now and then I keep forcing myself to read his works because I love torture am convinced there is one work I will love and adore for all time.

One.

This was not it.

There is a lot in here that reminds me of Raskolnikov in Crime and Punishment; except where I find Dostoevsky charming, funny and insightful, I find Strindberg predictable and dull. It’s not just the character – who got on my very last nerve, mind you – but also the way the story is told in such a conceited way.

I could find no few redeeming qualities in him.

Now, bear in mind that I hate intensely dislike Strindberg, the person (as well as Strindberg the author even though I can separate the two), and since this is basically a story about him, it was a painful read.

2/5 because there were a couple of nice quotes in there.

Wednesday, 16 March 2016

En snippa om dagen av Anna Åhlund (2.5/5)

Publiceringsdatum: 2015
Antal sidor: 176
Baksidan säger:
Feminismen går in i en ny fas och erövrar ny mark, det började förra året med serieantologin ”Kvinnor ritar bara serier om mens” och Liv Strömqvists ”Kunskapens frukt”. Här fortsätter nu landvinningarna med Anna Åhlunds ”En snippa om dagen”, ett konstprojekt fyllt av styrka och humor. Anna Åhlund är illustratör och konstnär som har arbetat med flera av våra kända musikartister och dessutom skapat konceptliknande konst med årsprojekt som tema; bland annat ”ett shoppingfritt år”, som fick stor uppmärksamhet. I denna anda drog hon förra året igång ”En snippa om dagen”, där hon ritar en ny snippa varje dag och skriver en text till. Bilderna har hon lagt upp på sociala medier och responsen har blivit stor, bland annat med utställning på restaurang Riche i Stockholm. Snipporna sprids nu på de mest märkliga sätt, det finns till exempel en liten skara som har kopierat och tatuerat snipporna på kroppen. Så här beskriver Anna Åhlund själv fenomenet: ”Jag har alltid gillat att rita snippor och jag tror att snippans frigörelse är en nödvändig del av kvinnans frigörelse och att kvinnans frigörelse är nödvändig för att få bukt med problemet att kapitalismen har blivit mänsklighetens diktator. När jag fick barn 2010 och samtidigt pluggade till lärare gjorde tidsbristen att jag lade tecknandet lite åt sidan, men jag märkte snart att jag blev en halv och grå person. Mitt tecknande och skrivande jag är som ett alter ego jag inte kan klara mig utan. För att komma igång och rita igen bestämde jag mig för att rita en teckning om dagen och lägga upp på instagram, med text till, det har nu resulterat i den här boken.”

Jag säger: För det första så avskyr jag ordet snippa.

För det andra så älskar jag tanken bakom detta konstprojekt att rita en snippa om dagen och lägga till en text.

För det tredje så önskar jag att jag älskade utförandet lika mycket som tanken bakom det hela.

Det är många teckningar och text som jag inte förstod; och då oftast för att jag inte kunde hitta en snippa någonstans – hur jag än försökte - eller en förklaring till vad snippan hade med teckningen att göra. Kanske skulle det inte vara någon snippa där...

Vad vet jag, annat än att det hela föll lite väl platt.

Missförstå mig rätt inte, jag älskar Åhlunds tanke och idé och hoppas hon gör något större av det hela som jag kan fullständigt förstå. 

Eller att någon håller min hand och förklarar.

Tuesday, 15 March 2016

Jag är den som är den av Elin Lucassi (5/5)

Publiceringsdatum: 2015
Antal sidor: 104
Baksidan säger:
Den nya boken ”Jag är den som är den” är en samling bilder, skämtteckningar och tecknade serier som vänder på begreppen och skildrar våra relationer och samhället vi lever i från en ny och oväntad vinkel, bilderna handlar om ett perspektivbyte. Vad händer när man placerar en man i en situation man vanligtvis ser kvinnor i? Eller när bokälskare börjar bete sig som fotbollsfans? Hur känns det att peppa vuxna karlar med livsvisdomar som ”hata inte din kropp, ge dig själv en kram i stället”? Genom att byta plats på folk och företeelser får man syn på de strukturer som omger och påverkar oss, överallt hela tiden. Samtidigt som vi drabbas av skratt kommer även insikten om våra egna tillkortakommanden eller just därför. Bilderna handlar mycket om feminism. Och kroppen. Och om att ta plats fysiskt och mentalt. Att helt enkelt sluta be om ursäkt och börja vara ”den som är den”.

Elin Lucassis serier försöker nå den egentliga kärnan i de företeelser de skildrar, oavsett om det är genusfrågan, mansrollen eller huruvida kvinnor borde runka mer i grupp. Hon försöker nå under ytan och visa en essens som får läsaren att tänka. Helst något nytt. Elin Lucassi debuterar här i bokform, men har en lång tid verkat som illustratör, recensent, serietecknare och skribent.


Jag säger: Åh, kärlek vid första ögonkast!

Jag älskar nästan allt med denna samling serier och självklarheter. Jag säger ofta i tid och i tid att jag är ”den som är den”, och om någon frågar mig igen vad det betyder så ska jag hänvisa dem till detta mästerverk.

Och jag hänvisar även om de vet exakt vad det betyder.

Det handlar inte bara om feminism - även om det är en stor del av det hela - utan även om mitt favoritämne: vad sin skulle hända om bokälskare skulle bli som fotbollshuliganer.

Bokhuliganer.

Lucassi fick mig att tänka lite närmre och hårdare innan och efter jag skrattade åt det självklara och ironiska.

5/5 då jag absolut köper denna när jag flyttar hem till Sverige igen. 

Monday, 14 March 2016

The Snapper by Roddy Doyle (2.5/5)

First published: 1990
Page count: 224
The back says: Meet the Rabbitte family, motley bunch of loveable ne'er-do-wells whose everyday purgatory is rich with hangovers, dogshit and dirty dishes. When the older sister announces her pregnancy, the family is forced to rally together and discover the strangeness of intimacy. But the question remains: which friend of the family is the father of Sharon's child?

I say: I had no idea that this was part two in a series (because then I would obviously have read part one first), but I don’t think that it matters that much in terms of the story told here. Yes, the previous book is bound to give some background info, but this works as a stand-alone as well.

Also, there should have been a note somewhere on the cover that this was part two.

My two previous Doyle reads were complete opposites and I didn’t really expect much with this one, so I was pleasantly surprised to get into the plot straight away. I had a hum of who teh father of Sharon's unborn child might be, and when it was revealed I wasn’t too surprised (there were only so many suspects) although the way it happened was nauseating. Most of the plot was believable and I truly wanted to know how things would be resolved.

If they would be resolved.

The main issue I have with this was that it’s written in vernacular;

which I hate!

Even though I lived in Ireland for a couple of years and understood most of the jargon, it still got on my nerves.

This is the reason it gets 2.5/5.

Friday, 11 March 2016

This Dark Road to Mercy by Wiley Cash (3/5)

First published: 2014
Page count: 240
The back says: THE SISTERS

Easter and her little sister Ruby are waiting it out in a foster home. Their mum died after a drug overdose, and their dad is a loser who walked out on them all.

THE DAD

Wade has no claim to them - he signed away his rights years ago, and Easter doesn't even want a father who'd give them up that easily. But one night he turns up unannounced and takes them anyway.

THE PSYCHOPATH

Robert Pruitt is just out of prison when he gets the chance to settle an old score with the man who ruined his life. He's got to find him first, but luckily the trail is easy to follow. Because the guy's just kidnapped his two girls...

I say: This novel is classified as a thriller. I do not like thrillers – but like to challenge my reading – and therefore was never going to fully enjoy this. Having said that, I loved the initial parts where Easter is the protagonist and we follow her in her world. It was credible and I found myself understanding her doubts and some of her reasoning throughout the novel.

When it came to Wade and Pruitt I felt that Cash lost me completely, and this is where the genre because relevant because I simply cannot get into it. I understood the idea behind their action and motives, but they still came across as just a reason for a story.

I know, I know, this is my problem with thrillers...

All in all, it was a short enough not to bother me entirely, and the ending was sweet enough to warrant a 3/5. 

Thursday, 10 March 2016

Fri kärlek av Julia Thorell (4/5)

Publiceringsdatum: 2013
Antal sidor: 154
Baksidan säger:
Fri kärlek är en fristående fortsättning på Julia Thorells debutbok Juni. Hon gör här nedslag i historien, från slutet av 1800-talet då uttrycket "fri kärlek" kom, till slutet av 1900-talet då den sexuella revolutionen startade. Idag skulle vi kanske kalla de flesta relationer fria. Men finns de verkligen? Hur ser de i så fall ut? Vi får följa Juni på nya äventyr i hennes sökande efter kärlek. Hur ska man hålla ihop relationer när banden som binder oss samman är sköra som sytråd och egentligen bara består av en känsla? Och vad gör man när man känner sig så ensam att man börjar dejta ett björndjur? Det här är frågor som Juni försöker besvara på sitt eget sätt. Boken börjar med att hon avslutar en parrelation och snurrar runt i dejtingdjungeln.

Jag säger: Jag kunde relatera mer till denna del av Junis liv än den första, och den kändes även lite mer utstuderad än den förra. Här fokuseras det på, som titeln klargör, fri kärlek i alla dess former. Trots att jag förstår att detta är ett semi-autobiografiskt verk så känns mycket av det som Juni upplever universellt, och det är nog därför som jag nickade instämmande ibland (och tittade bort lite förfärat andra gånger).

Teckningarna förmedlar det som behöver bli sagt/visat och jag läser gärna mer av Thorells verk i framtiden. 

Wednesday, 9 March 2016

Juni av Julia Thorell (3/5)

Publiceringsdatum: 2012
Antal sidor: 160
Baksidan säger:
Juni är en hejdlös och humoristisk berättelse om flickan Juni, som växer upp i en hippiefamilj med fri uppfostran och fria gränser. Barndomen blir turbulent och äventyrlig, och Juni kastas mellan att vara dråpligt våghalsig och livrädd för allt. I vuxen ålder söker hon sig till samma sorts gränslösa situationer som hon upplevde i barndomen.

Vi får följa Juni i tio kapitel som tillsammans bildar en hel historia; hon bor i hippiekollektiv där Roger Pontare dansar schamandans varje kväll, hon försöker ta sig igenom en designutbildning på Konstfack med livet i behåll, samtidigt som hon dejtar olika märkliga män.

Juni handlar om att våga stå för den man är och hitta en egen plats i en upp och nedvänd tillvaro.

Detta är Julia Thorells debut i bokform, men hon har genom medverkan i flera fanziner och tidningar och med en driven stil, humoristisk och rapp dialog blivit ett av de främsta stjärnskotten i den nya generationens serietecknare.


Jag säger: Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om denna då jag stundvis älskade den och ibland inte riktigt förstod varför jag ansträngde mig att läsa klart. Visst är Junis liv intressant och fängslande, men det är också smått deprimerande och torftigt inte riktigt hur jag hade uppfostrat de barn jag aldrig tänker ha.

Lite för ofta kände jag hur meningen ”tur att jag inte växte upp så” smög sin in i mina tankar...

Teckningarna är vad de är; inte världens finaste eller fulaste, och de förmedlar det som behövs bra nog.

Tuesday, 8 March 2016

Lektioner i mord av Henrik Lange (5/5)

Publiceringsdatum: 2015
Antal sidor: 159

Baksidan säger:
En man hittas död utanför en korvkiosk i det lilla samhället Bollebygd. Men det är ingen olycka. Poliskommissarie Åke Larsson åtar sig fallet. Vi får följa Åke Larssons jakt på en hänsynslös mördare och samtidigt får vi en lektion i hur man skriver en deckare. Svenska deckare är kända över hela världen och i denna bok knäcker vi koden för vad man behöver ha med för att deckaren ska bli en succé.

Här får vi lära oss hur man skriver en svensk succédeckare utan att bli det minsta trött. Vi följer en deckarhistoria, från början till slut. Historien varvas med kommentarer på scener man måste ha med; möten med journalister, bråk med chefer, exfrun och barn, spritproblem och sex. Hur man bygger upp en karaktär och vilka som måste vara med, till exempel token och den gamla damen. Vi får tips på hur man gör boken till en ”snackis”, omslagförslag, hur författaren blir mer känd än boken, hur man skriver uppföljaren, kringprodukter och hur man väver in ett tema i historien som ingen skulle läsa om det inte hade varit för att det var med i en deckare. Och sist men inte minst... hur man skriver utan att bli det minsta trött.


Jag säger: Oj, vad jag skrattade högt åt detta mästerverk.

Som vanligt, har jag mindre att säga om denna bok än baksidan har att säga om den; men det gör mig ingenting.

Tvärtemot, det är prick allt jag vill säga.

Lange tar upp alla klyschor och annat trams som är orsaken till att jag inte läser deckare. Och det är inte bara för att jag har föga intresse i genren, utan mer för att allt till slut flyter samman till en onödig och ointressant hög av svammel.

Bleh.

Jag känner igen allt Lange skriver och det borde vara anledning nog för svenska (och skandinaviska) deckarförfattare att sluta skriva efter samma formulär.

Fast om de inte längre gör det så har jag ingen aning eftersom jag inte läser deras verk...

Och om folket vill ha mer av samma... 

"Let them eat cake."

Monday, 7 March 2016

The Exclamation Mark by Anton Chekhov (5/5)

First published: 1885-6, 2008
Original title:  -
Original language: Russian
Translation to English by: Rosamund Bartlett, 2008

Page count: 104
The back says: A civil servant stands accused of not understanding the rules of punctuation. He begins to go through the correct use of commas and semicolons before arriving at the exclamation mark, which, he realizes, in 40 years of writing, he has never used. From here he develops a bizarre and paranoid fantasy in which everyday objects transform into malevolent exclamation marks. Written when Chekhov was on the verge of becoming a literary celebrity, this is an enlightening new selection that reveals the author’s often neglected comic talents.

Contents:
The Exclamation Mark (A Christmas Story); New Year Martyrs; Competition; A Failure; On the Telephone; Kids; Grief; Conversation Between a Drunkard and a Sober Devil; The Requiem; Bliny; A Little Joke; In Springtime; A Nightmare; The Rook; Grisha; On Easter Night; A Tale; The Literary Table of Ranks; Romance With Double Bass; Superfluous People; A Little Joke (1899 revised version).

I say: I always find it hard to review a collection of short stories because, inevitably, some are going to be better that the others. However, with this collection I think I find it quite easy to recommend all the stories to everyone I’ll ever meet.

Confidently whispering that the first version of A Little Joke is better than the revised one.

The stories made me laugh out loud, made me smirk, and made me think. I didn’t love all of them, but I loved Chekhov’s writing and way of telling the stories with oftentimes humour mixed with a serious undertow of seriousness and message. 

Although I haven’t loved all of his plays, I do love his way of telling a short story.

More Chekhov for me!